Lost Sketchbook on Tram 11

På väg hem från ateljén på HDK en blåsig torsdag tappade Amir sin skissbok på spårvagn 11 utan att märka det.

On the way home from the studio at HDK on a windy Thursday, Amir dropped his sketchbook on tram 11 without noticing.

Han hade klottrat idéer inför vårutställningen, och mellan sidorna låg också ett gammalt foto av hans farmor som han alltid bar med sig.

He had scribbled ideas for the spring exhibition, and between the pages there was also an old photo of his grandmother that he always carried with him.

När han klev av vid Stigbergstorget och kände efter i väskan, kom hjärtat upp i halsgropen.

When he got off at Stigbergstorget and felt for it in his bag, his heart leapt into his throat.

Man vill bara backa tiden, tänkte han, men det var bara att bita ihop och börja leta.

You just want to turn back time, he thought, but he just had to grit his teeth and start searching.

Han sprang längs hållplatsen, frågade två pensionärer och en tonåring med skateboard om de sett en svart, tejpad bok, men ingen hade lagt märke till något.

He ran along the stop, asked two pensioners and a teenager with a skateboard if they had seen a black, taped-up book, but no one had noticed anything.

Eftersom nästa vagn redan närmade sig, hoppade han på igen och åkte hela vägen till Saltholmen i hopp om att någon lämnat in boken hos föraren.

Since the next tram was already approaching, he jumped on again and rode all the way to Saltholmen hoping that someone had handed the book to the driver.

Det gav ingenting, och vinden från havet skar genom jackan medan han försökte låta bli att bli arg på sig själv.

It led nowhere, and the wind from the sea cut through his jacket while he tried not to be angry with himself.

Till slut bestämde han sig för att ringa Västtrafiks hittegods och skrev samtidigt ett inlägg i gruppen "Vi som bor i Majorna" med en bild på en likadan bok.

In the end he decided to call Västtrafik’s lost-and-found and at the same time wrote a post in the group "Vi som bor i Majorna" with a photo of a similar book.

En kvinna svarade inom tio minuter: "Tror jag hittade din; den ligger hos föraren och följer med till Centralstationen."

A woman replied within ten minutes: "Think I found yours; it's with the driver and will go to Central Station."

Han hann knappt tacka innan han redan var på väg mot centrum, och just när han kom in i hallen på Centralen pekade en kundvärd mot en ask bakom disken.

He barely had time to say thanks before he was already on his way toward the city centre, and just as he entered the hall at Central Station a staff attendant pointed to a box behind the counter.

Där låg boken, lite saltstänkt från dörrdraget, men hel, och mellan sidorna log farmor mot honom som om hon vetat att allt skulle ordna sig.

There lay the book, a bit salt-sprayed from the drafts by the doors but intact, and between the pages his grandmother smiled at him as if she had known everything would work out.

Amir drog en djup suck av lättnad, tackade en extra gång och lovade sig själv att skriva sitt nummer på insidan, inte för att han skulle sluta vara slarvig för gott, men för att livet i Göteborg alltid blåser lite åt sidan.

Amir let out a deep sigh of relief, said thank you once more, and promised himself to write his number on the inside—not because he would suddenly stop being careless forever, but because life in Gothenburg always blows a little sideways.